I natt drömde jag. Du var där. Jag försökte nå fram till dig, gång på gång. Visade upp mina syskonbarn (otroligt söta, men samtidigt förvridna som personer alltid är i drömmar) och sa "Visst önskar man att man hade egna små, söta barn?" Ingen reaktion. Jag försökte fånga din uppmärksamhet genom töntiga ord och gester. Men hur mycket jag än försökte, var det ändå inte du - den jag så innerligt önskade att det skulle vara - som höll om mig och viskade lugnande ord när drömmen blev en mardröm och jag grät. Det var inte du som tröstade mig.

Det var en dröm, men jag har fått för mig att de flesta drömmar har ett budskap. Så vad innebär allt detta?

When life is unfair, when you are at the depth of the pool of darkness, perhaps all you should do - all you should waste the little energy you still have left on - is think

"I guess it's just how it's supposed to be."