Den där idag-sa-vi-upp-oss-grejen kom lite sådär i förbifarten. Men det var lite det som var meningen. Jag ville ju skapa lite spänning i den trista vardagen. Ge mina läsare en chock.

Den övervägande orsaken till att vi sa upp oss (eller snarare har berättat för vår manager att vi med största sannolikhet kommer säga upp oss) är att vi på många sätt och vis inte orkar mer. Det är otroligt jobbigt, slitsamt och krävande att jobba på den där restaurangen. Vi blir ibland mobbade av högsta hönset. Och det var länge sedan det kändes roligt att gå till jobbet. Dessutom är det så mycket som är annorlunda mot hur det var i början. Personalen, hela känslan... ja, allt. Visst, det var kanske lite dumt och läskigt att säga upp sig men jag tycker att jag tar alldeles för lite risker i livet. Och man ska väl inte göra något som får en att må dåligt? Jag kommer att sakna Zizzi väldigt mycket. Men det är "gamla" Zizzi jag kommer att sakna. Hur det kändes i början. De personer som var med då. Det känns som att jag har spenderat en livsstil (det ska såklart stå "livstid", men behåller ordet för att visa hur pinsam jag är...) på den där restaurangen, trots att det bara har gått drygt tre månader. Mitt liv står stilla. Och stilla ska det väl förtusan inte stå i London?!