Jag lyckas alltid känna mig som mest ensam vid de mest konstiga tillfällen. Exempelvis när jag är omringad av en massa människor på jobbet. Då känner jag mig ibland så liten, så ynklig. Så var det vid ett tillfälle idag. Då fick jag plötsligt en väldigt stor lust att springa in på toaletten, gråta, ringa mamma och berätta hur otroligt mycket jag längtade hem just då. Ja, ibland känns det som att en osynlig hand kramar hårt om hjärtat och allt jag vill göra är att lägga mig i fosterställning och sova.

Men varför är det så? Kanske är jag inte redo att släppa taget om min barndom än. Jag vill kanske inte bli vuxen just nu. Eller handlar det om något annat? Är jag kanske i grund och botten heartbroken? Nej, det får jag inte vara. Det tillåter jag inte mig själv att vara. Jag ser ofta på hela situationen som på avstånd, som om det inte är mig det handlar om, och därifrån ser allt så trivialt ut. Det skulle vara så pinsamt om jag var heartbroken. Tyvärr har jag nog, nu när jag tänker efter, visat vissa tecken på att vara just det. Enligt min sambo var jag som en zombie där ett tag. Jag märkte det till stor del själv, men vad kan man göra när man är mitt i det jobbiga?

"But I love him even though my friends say he's not right
I know it's true, but can't deny he's on my mind"