Du springer där på den smala vägen. Förrvirrad. Vad är detta? Vad gör du egentligen här? (Innerst inne vet du att it's life that has happened to you...)

Men inget av det där spelar någon roll - du vet att du måste fortsätta springa. There's no turning back. Du känner dock ständigt att du inte orkar mer. På något sätt lyckas du ändå ta dig samman. Gång på gång. Sen, utan förvarning, blir den smala vägen till ett öppet blomsterfält. Där springer du rakt in i någon. Och märker att denna någon är en någon som du varken kan eller vill sluta pussa på. Mhm-mm.

"Plötsligt händer det." Ja, så måste det väl vara?