Det går inte en dag utan att det, du, tränger in i tankarna. Det känns som att det är mycket värre än förra gången det var såhär, men det är nog bara inbillning. Jag minns inte hur det kändes förra gången. Då har jag ju på ett sätt inte något att jämföra med.

Så lätt det skulle vara om jag bara kunde glömma. Så lätt det skulle vara om den lilla del av mig som fortfarande hoppas och önskar skulle sluta hoppas och önska.

Men just i detta nu känner jag att det allra bästa vore om man kunde vrida tillbaka tiden. Jag har så mycket inom mig som blev osagt. Och ogjort. Det är nästan så att jag funderar på att skriva ett brev. Eller vad ska jag göra?

Jag önskar du visste hur det var. Jag önskar du kunde förstå, att du kunde inse. Jag önskar att du då kunde säga: "I stole your dreams, I broke your soul apart."