When the night comes falling.

Jag kunde inte sova inatt. Jag vred och vände på mig, försökte komma på en förklaring till varför jag var tvungen att ha myror i benen just då. Hämtade min kära mp3 ur väskan och spelade på låg volym för att inte störa min sambo. Alla dessa faktorer bildade ett utomordentligt tillfälle att tänka alldeles för mycket. Och när det dök upp en sorglig låt här och var, blev det såklart oundvikligt att tänka på gamla minnen och jobbiga saker. Så där låg jag och grät lite smått.

Det var mycket jag hann tänka på där i nattens sena timmar. Mycket som jag inte orkar, vågar eller vill nämna här. Det mest framträdande, det som kastade sig på mig som ett slag i magen, känner jag dock att jag vill skriva om. Det var insikten att det nu är nästan exakt ett år sedan jag gick igenom en av de värsta perioderna i mitt liv. Min pappa genomgick en stor hjärtoperation som utvecklades från en kontrollerad procedur till att bli till ovisshet och rädsla för alla nära och kära. Det känns dumt (och själviskt) att nämna allt det här när det finns personer i min närhet som går igenom liknande saker i detta nu, men jag känner ändå att det är viktigt för mig att tala om det här. Jag hoppas att ingen tar illa upp.

Att det har gått ett år känns helt overkligt. Å andra sidan visar det kanske bara att tiden går så oerhört snabbt, hela tiden, utan att vi märker det. Den flyger förbi medan vi människor försöker fundera ut hur man bär sig åt när man lever. Jag känner mig iallafall dum eftersom jag inte tänker på den där perioden i mitt liv tillräckligt ofta. Det känns som att jag borde se tillbaka och påminna mig själv om att jag måste uppskatta alla fina personer i min närhet. Jag lovade mig själv då att jag aldrig mer skulle ta något för givet, att jag från och med den stunden alltid skulle komma ihåg att visa för mina nära hur mycket jag värderar dem. Ändå känns det inte som att jag har lärt mig ett skvatt! Visst, det där löftet höll i sig en stund, men efter ett tag var det som att jag föll tillbaka i gamla banor. Vi människor inser inte hur mycket saker betyder förrän vi är nära att förlora dem. Men jag tror inte att det har att göra med att vi skulle ta just personerna, dem vi älskar, för givet. Det är nog snarare att vi tar hela vårt liv - hela vår existens - för given. Att vi lever och andas. För inte går vi runt hela tiden och är rädda att mista förmågan att andas?

Jag vill inte tänka på vad som kunde ha hänt eller vad som skulle kunna hända i framtiden. Jag ska försöka att aldrig mer tänka på det viset. För om man hela tiden går runt och är rädd att mista dem man älskar missar man livets bergochdalbanetåg. Då kommer man aldrig kunna leva på riktigt. Vi har sådan kort tid på jorden att det inte är värt att slösa bort ens en sekund på att vara rädd.

Jag älskar dig, pappa. Och en hel del andra fina människor också. Det hoppas jag att ni alla vet. <3


Kommentarer
Postat av: Mamsen

Älskade Madde!

Det är nog så att om vi gick omkring och var rädda för att våra älskade skulle försvinna så skulle livet inte vara så roligt. Då skulle jag ju inte ha släppt iväg dig utan bundit fast dig hemma =).

Men som Björn Afzelius sjöng: Låt din älskade pröva sina vingar så flyger din älskade rätt.

Hela grejen är ju att man visar varandra att man bryr sig även om man inte alltid tycker lika.

Detta blev en lång kommentar! Puss på dig!!!

2009-01-30 @ 06:35:21
Postat av: Amanda

Kloka ord av mamsen tycker jag.

2009-01-31 @ 14:51:21
URL: http://charlice.webblogg.se/
Postat av: pappa

Älskade Madde! Jag får en tår i ögat när jag ser vad du skrivit. En tår av glädje för att du äntligen vågar visa dina känslor. Du skall veta att jag älskar dig lika mycket och jag saknar dig här. Men även du måste pröva dina vingar, för alla måste förr eller senare klara sig själv. Det innebär inte att vi slutar älska dig. Jag tror på dig. Puss och kram från pappsen.

2009-02-02 @ 21:36:44
Postat av: Sara

Gud vad rörd jag blir! dina föräldrar är mest söta och jag önskar att jag kunde få ta över dom, lite mer, just nu. ni är så rara, hela din familj. och nu blev jag genast mest sentimental. men fy, förlåt.

vad jag vill tillägga är att jag är stolt över dig pyret, över allt. och alla har redan yttrat så mycket kloka ord, så nu nöjer jag mig med att endast säga: lyssna på dom kloka orden ovan.

ÄLSKAR DIG<3

2009-02-03 @ 23:43:56
URL: http://sarapierre.blogg.se/
Postat av: Madde

Tout le monde: Je t'aime! <3

2009-02-04 @ 00:52:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0