Jag har oftast den uppfattningen att jag har bra självinsikt. Att jag känner mig själv, vet hur jag reagerar, vet hur jag mår. Dock kan dett vara väldigt skönt och nyttigt att prata med någon och få veta hur man blir uppfattad av andra. Då får man samtidigt än mer insikt i sig själv. Så var det för mig ikväll. Har haft ett långt samtal med pappa. Det är inte ofta jag brukar ha sådana samtal med min pappa, så det kändes bra. Samtidigt var det såklart jobbigt att prata om vissa saker. Det kändes också som att jag kanske gjorde honom orolig lite i onödan. Hur som helst var det ett givande samtal och när det gäller mig själv lade jag märke till att saker och ting både är sämre och bättre än vad jag trott.

Jag funderar ofta och mycket. Idag kom jag att tänka på att om mitt liv var en bok, skulle jag vara en sådan som hellre bläddrar tillbaka än framåt. Jag tänker att jag vill tillbaka till en tid då den enda smärta man lade vikt vid var ett blåmärke på armen eller ett skrapsår på knät. Man visste inte hur det var att ha ont inuti, att ha ont i själen. Det var en sådan härlig tid. Samtidigt är jag av den uppfattningen att jag tror att smärtan spelar sin roll i våra liv. Att den är viktig. Om man inte känner någon inre smärta nån gång, vet man inte hur det är att leva. Och man lär sig av smärtan. Man lär sig att hantera den, och man lär sig hur man ska göra för att det nästa gång inte ska göra lika ont. Eller inte göra ont alls.

När jag tänker på det här med att jag ofta ser tillbaka och önskar att jag verkligen kunde backa några kapitel i min bok, ja då blir jag ledsen på mig själv. Ledsen över att jag inte kan vara en positiv människa som ser alla möjligheter i framtiden. Visst är jag hoppfull och glad för att det finns saker där och väntar, men för mig är det svårt att känna enbart glädje och optimism. I min tankegång smyger det nästan alltid in ett spöke. Det där spöket ska jag dock kämpa mot så mycket jag orkar. För jag måste ju kämpa! Jag tänker ibland att jag inte orkar leva med mig själv, att det liksom är jobbigt att ha denhär personen i kroppen. (Det är absolut inte så att jag funderat på att ta livet av mig, utan det kan bättre förklaras med att det kliar) Men då ska jag tänka att jag måste stå ut. Det går inte att göra sig av med sig själv. Man kommer att få dras med den där personen resten av livet, så det så.