Ibland önskar jag att ingen av de personer som läser min blogg visste vem jag var. Då kunde jag skryta om mitt lyckliga liv som trebarnsmor, med en framgångsrik idrottsman till make och ett jobb som filmproducent. Fasen så fina barn jag har! Och snygg är han, min man.

Lite bra känns det ändå att jag inte är där än. På den fullkomligt lyckliga platsen. Förmodligen blir mitt liv inte alls sådär flärdigt. Och jag tror dessutom att mindre flärd ger större lycka. Ett liv i rampljuset är nog inte så romantiskt som man ibland får för sig att det är. Men alla vill vi bli beundrade. Omtyckta. Älskade.

Såhär på natten inser jag att mitt liv egentligen inte är så värst mycket mer grått än andras. Jag är där jag ska vara. Och jag väntar på något fint. Vad det än må vara.