Det finns alltid något jag kan vara arg över. När jag kommer hem finns det där. Jag menar inte nödvändigtvis bokstavligt. Men allra värst är det när jag sitter för mig själv och filosoferar. Och det gör jag ofta.

Just nu är jag mest arg över att det känns som att folk inte tycker att man ska få vara arg. Vem har bestämt, och vem har rätt att bestämma, att man måste vandra genom livet och älska allt man ser? Jag avskyr till exempel hur människor behandlar varandra, djuren och miljön. Så fort jag tänker på det blir jag så ofantligt trött. Jag undrar verkligen hur jag ska kunna vara glad hela tiden och vara nöjd med livet när det pågår så mycket vidrigt runtomkring.

Det är jobbigt när folk försöker vända mina åsikter. Och jag kan inte, jag orkar inte, vara glad för någon annans skull. Jag kan inte vara någon annan än den jag är. Jag är ledsen om det är jobbigt för min familj och mina vänner. Jag tror att jag har kommit fram till att detta är jag, denna ofta bittra Madeleine, och jag hoppas att det duger.