Att man kan känna så mycket när man är nästan säker på att man inte känner något på riktigt. Denna vecka är en pina, jag står inte ut med att det inte blir fredag. För på fredag kanske jag får svar på mina frågor. Jag orkar inte längre sitta här och vända ut och in på allt. När jag pratar med mina vänner ser jag de bra sidorna, men när jag är ensam med mina tankar gör jag det motsatta. Jag oroar mig och uppfylls av en känsla att jag måste fixa något som är trasigt. Men jag ska inte förstöra något, inte vara ivägen så att jag till slut blir vad jag (ensam med mina tankar) fruktar att jag har börjat bli redan innan det riktigt kommit igång: ointressant.

Jag borde inte tänka framåt alls, och särskilt inte på hur jag kanske kommer må på söndag när jag somnar och på måndag när jag vaknar. Vi har redan rett ut det där, att det inte kommer bli något som ska leva vidare. Ändå är jag ganska säker på att vi båda vill att något ska existera i helgen. Kan man verkligen begränsa det till en helg? Om det är fint kanske man vill att det ska fortsätta för alltid? Hur det än utspelar sig har man inte någon avstängningsknapp - vi kommer inte skiljas som två tomma skal utan tankar.

Det som känns bra just nu är att jag verkligen ser fram emot helgen och att jag för första gången tror på mig själv. Detta tack vare alla fina ord. Jag ska göra mitt yttersta för att slappna av. Det som är menat att ske ska få ske.

Förresten har jag kokat ihop en egen liten fräckis (eller kanske rentav raggningsreplik, vad vet jag?) and please don't hate me, hähä:

"Vet du vad som skulle se bra ut på mig?"
"Nej, vadå?"
"Du!"