Ibland är man inte säker på nånting.
Gårdagen känns som ett test. Det var som att den som bestämmer ville att jag skulle inse något om hur jag känner.
Den överanalyserande och negativt tänkande delen av mig säger att resultatet blev: jag är inte bra på att hålla mig i skinnet. Oundvikligt har jag hamnat där jag inte skulle vara. Och nu vet jag inte om jag vill bort härifrån eller om jag vill att även du ska komma hit.
Visst överanalyserar jag?
Den överanalyserande och negativt tänkande delen av mig säger att resultatet blev: jag är inte bra på att hålla mig i skinnet. Oundvikligt har jag hamnat där jag inte skulle vara. Och nu vet jag inte om jag vill bort härifrån eller om jag vill att även du ska komma hit.
Visst överanalyserar jag?
Från ganska många ord dagligen till knappt ett enda under gårdagen. Jag skrev men hade inte fått svar. Det var natt och jag var mitt emellan sömn och vaken. När jag vänder mig på min luftmadrass för två så att jag hamnar med ansiktet mot mobilen, plingar den till. Jag kunde andas lite bättre.
Det måste ju betyda något. Min första tanke (och ständiga förhoppning) är att jag helt enkelt har vant mig vid att känna mig uppskattad. Jag trodde att det hade tagit slut. Det var som att ta en kaka från ett barn. Förstå min lättnad när jag fick tillbaka kakan, om så kanske bara för en liten stund.
Den sista slutsatsen känns som den mest troliga. Det är inte en överanalys. När man vant sig vid något trevligt är det jobbigt om det snabbt rycks ur händerna. Nu går jag runt och tänker att det när som helst kan försvinna. Så tänkte jag inte innan gårdagen. Jag vill sluta tänka så. Hur ska det gå till?
Jag är fast nånstans mellan mig själv och någon annan.
Jag är fast nånstans mellan mig själv och någon annan.
Kommentarer
Trackback
