De människor som inte öppnar sig för någon är nog ganska smarta ändå. De vet att om man släpper någon in på livet så tar denna någon en bit av dig och ger den kanske aldrig tillbaka. Och det värsta är de gånger då man låter någon ta en bit och man själv inte får göra detsamma. Allt blir förgäves. Inte är det konstigt att man är rädd om sitt hjärta.

Ibland tänker jag på mitt hjärta och önskar att det vore större. Då skulle jag kunna bry mig mer om andra och faktiskt kunna andas igenom deras bekymmer utan att det minsta känna att det är lite jobbigt även för mig. Men nu är det så att när någon blir ledsen så blir jag rädd och förvirrad och samtidigt arg på något vis. Tankar om att man inte kan leva sitt liv i en bubbla och att man måste se världen (och inte bara sin plats i den) dyker upp. Men det beror nog på att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera situationer där man inte kan göra något för att det ska bli bra igen. När jag blir sådär irriterad och arg på andra är det nog mig själv jag är arg och irriterad på egentligen. 

För jag vill ju vara en bättre människa. Den bästa jag kan vara. Det är vad det handlar om.