Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Allt är en enda röra. En fin sådan. Jag kan inte läsa klart Vågorna av Virginia Woolf, en bok jag tycker så mycket om men som kräver full koncentration. Jag kan nämligen inte fokusera. Jag säger "Va?" och "Förlåt?" och hoppas att jag inte sårar någon.

Mitt i allting är jag så rädd att det ska rasa och att jag ska gå sönder. Men samtidigt vet jag att jag inte ska tänka så. Man ska inte ta ut något i förskott. Jag ska inte vara som jag alltid är: jag ska inte tänka ut alla trista saker som skulle kunna hända.

Jag vill inte vara ensam om att tänka på någon. Jag vill veta vad den andra tänker, vad den andra vill. Jag vill inte vara den enda som blir varm i själen av några små ord. Jag vill inte vara den enda som känner att det skulle vara fint om det blev något, samtidigt som det inte måste bli något stort.

Till slut måste jag nog ställa mina frågor, kanske när sommaren har blivit höst och Uppsala åter har svept sitt universitetstäcke över mig.

Man blir inte mindre förvirrad av nattliga samtal.
"Får du stå ute alldeles själv nu?"
"Det är det värt."