Någon, snälla säg mig vem jag är.
Aldrig tidigare har jag kommit någon så nära. Aldrig tidigare har jag kommit någon så nära och samtidigt accepterat att jag kanske aldrig får komma ända fram.
Acceptans hindrar dock inte nyfikenhet. För samtidigt inser jag att det var nära utan ord. Visst har vi pratat, men det är tydligt att ingen av oss har visat det vi gömmer längst inne. Särskilt inte du. Det är synd, för jag vet att du är mer än ett skal. Jag vill veta vad som finns innanför, jag vill veta om jag ska minnas dig med styrka och hoppas på framtiden eller låta dig hamna dig i bakgrunden.
Jag är förskräckligt förvirrad och lite sorgsen, men jag är inte heartbroken för du har inte gjort mig illa vare sig med eller utan avsikt. Dock är jag rädd att om vi bara lämnar det såhär, kommer jag kanske förstora upp det så att jag sårar mig själv.
På något sätt måste jag få dig att förstå att jag aldrig kommer bränna dig. Få dig att förstå att du kan öppna dig och visa något av det som finns där inne. Om jag så bara kommer vara din vän eller om vi växer till något mer.
Kent får avsluta och Joakim Berg får sjunga det jag vill säga:
Hur känner du nu?
Känner du någonting?
Hur känner du nu?
Jag väntade mig ingenting
det är nästan kusligt lustigt att jag känner igen mig så väl i dina ord, på så många sätt, och vem känner inte igen sig i Jocke Berg's ord liksom?
du skriver att du kanske förstorar upp det på egen hand om ni lämnar det som det är, men om du är så rädd för att förstora upp det, är det då inte risk för att du förminskar ner det, och på så sätt gör dig ännu mer illa själv? vad är värre än att hoppas innerligt och oförlåtligt?? att självdestruktivt hårt och kallt överinse den kalla verkligheten och nästan ångestladdat förminska minnen, drömmar och hopp till att betyda ingenting alls. att inte ha något värde överhuvudtaget.
men du har rätt, åh så rätt. du måste få honom att inse att du inte kommer att bränna honom. någon måste få lyckas någon gång. annars är det bara för sorgligt.
