Ja, nu vet jag. Och jag har ju hela tiden tänkt likadant. Att det är så det måste vara. Och jag ska klara av det, för första gången i mitt liv. När det nu är på riktigt kanske jag också kan hantera det på riktigt och inte bara fastna i dröm och fantasi. Och det är bara någon som du som vågar ta upp det. Det är bara någon som du som bryr dig så om andras känslor att du vågar. Det är bara någon som du som säger att det värsta du kan tänka dig är att jag skulle vara ledsen. Jag har sådan tur i oturen, kan man säga.

En del av mig vill att det ska bli ett såntdär pang när vi ses och att du inser att det inte går att lämna det till endast ett fåtal ögonblick. Inser att det finns något hos mig som din själ har letat efter. Men å andra sidan ska vi inte ens leva i samma land. Ja, å andra sidan vill jag inte att någon ska vara ledsen. Särskilt inte du.