"I Viskningar och rop utmäter klockornas tickande att detta är ett drama om utmätt tid. Agnes, den yngsta systern, ligger för döden. I den röda interiören utkämpar hon sin dödskamp efter en svår sjukdom övervakad av sina två systrar. En ensam död där de närmaste sviker, medan tjänstekvinnan Anna kärleksfullt erbjuder sitt bröst åt den döende i en mytisk gest. Det kunde ha blivit ett pekoral, men Bergmans bildskapande blick berättar associativt och starkt berörande.

Döden i livet upptar Bergman. Hans personer är instängda i en isande kyla, deras ansikten är artiga sociala masker som döljer leda, cynism, förtvivlan och meningslöshet. ”Människan är en avgrund, jag bävar när jag ser ner i den”, citerar Bergman i en intervju. Ur denna avgrund fiskar han upp bilder som varslar om förflutna eller kommande katastrofer." - Maria Bergom Larsson

För ett par kvällar sedan bestämde jag att det var dags att jag såg en Bergman-film. Jag valde Viskningar och rop och förstod snabbt att den skulle komma att beröra mig. Jag grät vid flera tillfällen. Men låt inte detta avskräcka er - personligen anser jag att den bästa typen av film är den som rör vid själen. Bergman är verkligen fantastisk på detta. Och tillbakablickarna är nog de bästa i filmen.

Sekelskiftet 1800-1900-tal. Agnes är den som ligger för döden i cancer men det är inte hon som är sjukast. Systrarnas hemligheter dras sakta fram i ljuset och det är tydligt att de är för upptagna med sitt eget lidande för att kunna ta hand Agnes. Ja, det är mycket lidande men samtidigt är det svårt att avgöra om man ska känna medlidande för Karin och Maria eller inte.

Hembiträdet Anna är den som ser efter Agnes såsom hon förtjänar och behöver - Anna som själv har förlorat sin dotter i sjukdom ett par år tidigare. Anna är den som osjälviskt finns där. Det är fint.