En vän tände en lampa idag. Hon sa att jag ser saker i antingen vitt eller svart. Antingen gillar han mig eller så finns det inte en chans i världen att han skulle tycka om mig. Sakta börjar jag dock trotsa detta genom att sjunka ner någonstans mitt emellan. Det är okej om han bara tycker jag är trevlig, det är okej om vi bara är vänner. Vänskap är en fin grund om det visar sig att den som bestämmer har ett ess i rockärmen. "Bara" vänskap är också fint. Jag måste lära mig att slappna av.

Inatt föddes en liten pojke som ser precis ut som sin pappa (och hans pappa är bäst, så det bådar gott). Mitt hjärta sjunger.