Läser långa, viktiga läxor inför morgondagens seminarium. Ord på ord läses men ingenting fastnar. Det är oerhört lätt för tankarna att vandra dit de vill. 

De vandrar hit: Idag belönades jag samtidigt som jag sattes på prov. Den som bestämmer ville visa att det kanske kan gå bra för mig trots allt, samtidigt som man vill att jag ska lära mig att inte hetsa upp mig eller oroa mig för mycket (eller göra det alls, snarare). Jag fick en spark i baken, så att säga. Antar att jag måste ta nästa steg. Innan det är för sent. Innan jag hinner tänka för mycket. Innan jag hinner vända ut och in på varenda ord som sades och varenda ord som kunde tänkas finnas under ytan - de ord man aldrig fick (och förmodligen aldrig kommer få) höra men som man ändå fantiserar om. 

Jag måste bygga en verklighet och inte leva i en hoppfull fantasi. Verkligheten är så mycket bättre än fantasin - för verkligheten är verklig och fantasin är fantasi. Kom ihåg det, Madeleine. (Och usch för att nämna sig själv i tredje person)