Är i Uppsala för tillfället. Sitter uppe sent. Det är inte lätt att somna ensam.

Har tappat bort mina röda, hjärtformade solglasögon som låg i det blommiga och alldeles nya fodralet. Kan inte minnas när jag bar runt på dem sist och i det ligger den största delen av förvirringen. Hatar att tappa bort saker, men mest hatar jag att jag får sådan ångest över att mista materiella ting. Kanske sörjer jag just för att solisarna betyder nåt (London) för mig och för att jag inte lär få tag på likadana igen. Och nu måste jag ju leta ett nytt fodral. Bäver...

Nåväl. Var i Flen i några dagar. Det gick precis som jag hoppades och därmed inte alls som jag oroade mig över att det skulle bli. Att presentera pojkvän för familj och vänner alltså. Det verkar som att man gillar varandra hit och dit. Jag är nöjd, förutom att han inte fick träffa Maria och hennes kids. Och det viktigaste är ju när det kommer till kritan inte att alla ska komma superbra överens (vilket jag i och för sig tyckte mig se att man gör) utan att det inte bara är jag som ser vilken fin människa han är och hur bra han är för mig.

Joel var hur glad och söt som helst i måndags när han var i centrum för uppmärksamheten och fick ett litet trumset av sina föräldrar i present. EM-kvalet i tisdags förvandlades till en riktig målfest och därefter skjutsades jag till Gärdet och Amanda. Hon är så mysig. På onsdag förmiddag promenerade vi till Djurgården och sedan mötte vi Josefin. Hon är också mysig. Vi hade därefter mysigt i Amandas korridorskök innan det var dags för oss att gå skilda vägar. Jag mötte upp hungriga vänner från Flen och därefter anslöt vi oss till gänget från Uppsala. 

Och så bar det av på kryssning. Det första som hände i min grabbhytt (det vill säga den jag delade med bröderna samt Jacob) var att Jacob serverade rödvin. Skål. Det köptes billig alkohol i tax freen. Därefter bar det lite utför för vissa. Det är tydligt att ens mindre matchande sidor tenderar att överdrivas när man blir riktigt full. Någon ("den ständigt oroliga själen") blev nämligen rädd att någon annan började bli mindre kär och kände sig lite övergiven. Ibland är man så larvig när man är full. Någon annan skuttade runt, busade och tyckte att någon lekte mamma när denne bara försökte visa att man bryr sig. Den första skrek lite på en tredje någon (som ju inte var roten till upprördheten) bara för att få utlopp för lite känslor.

Dagen efter var det bakfylla för egentligen mest de fyra i vår grabbhytt, och i synnerhet för de två Någons. Men som tur var möttes den första någon, som skrek där på slutet av festnatten, av förståelse hos den tredje någon, medan den andra någon var väldigt bakfyllemysig. 

I det stora hela var det ändå en rolig resa och det var egentligen bara slutet på festnatten som hade kunnat vara bättre...och kanske bakfylleförmiddagen som följde på detta. Det är inte roligt att vara riktigt sådär full - för min del blir det i alla fall så vid dessa tillfällen att mitt tankesätt är hur korkat som helst.

Jag antar att jag är orolig för att det är så nytt och jag fortfarande inte har fattat att han vill vara med mig. Det skulle vara så lätt att trampa på och krossa mig. Med tiden lär sig kanske även fylle-jag att åtminstone försöka undantrycka oroliga tankar för att istället bli mer säker på framför allt sig själv (där ligger nog nämligen det mesta av problemet) men också på att han inte tycker mindre om henne bara för att han inte fokuserar på henne under en festkväll. I nuläget vet jag att fylle-jag verkligen inte lyssnar när fina vänner (Tilda) säger precis rätt saker, som dessutom är sanningen. Kanske har jag lärt mig nånting av det här.