Det har ofta hänt att jag nynnat på en låt för att sedan sätta på radion och höra just den låten spelas. Och jag kan ha mobilen på avstånd en hel dag för att sedan ta tag i den och precis därefter få ett sms. Jag kan tycka synd om mig själv och önska mig bekräftelse och så skriver någon precis det jag behöver höra i ett sms.

Häromdagen hände dock det konstigaste hittills (okej, jag vet att jag överdriver men det var verkligen konstigt): cyklade ganska sent på kvällen med ivriga tramp mot Gränby, kom efter en stund att tänka på maj månad och vad den och han har gjort med mig och jag var så fjärilsglad; lyssnade på musik och medan jag närmade mig en korsning hann jag tänka att "om en polis stoppar mig och säger att 'hörlurar är farligt för du är inte tillräckligt uppmärksam' skulle jag med enkelhet protestera för jag har jättekoll på världen runtomkring" för att sedan möta henne, ja hon som han lämnade för mig. Som tur är upptäckte jag det precis när vi passerat varandra, och det på ganska stort avstånd dessutom - men allt detta stör mig ändå på flera sätt: Jag var sekunderna innan så glad och tänkte på honom. Är det här någon slags...karma? Och sedan det där med att jag just tänkt att jag är världsbäst på att vara uppmärksam, typ. Och så var jag inte ens det. Ha!

Det där var bara en av alla knäppa saker jag tänker på. Jag tänker verkligen på tok för mycket och är rädd att det till slut ska förstöra allt bra i mitt liv.

Nåväl. Idag (ser man på klockan är "idag" snarare "igår") fick jag sommarlov. Så. Skönt. Och märkligt på nåt vis. Jag är inte riktigt beredd. När blev det sommar på riktigt? Inombords har det liksom varit sommar och lov ganska länge nu. Det är ju ännu bättre än det faktiska sommarlovet...faktiskt.

Nä nu ska jag fortsätta tycka synd om mig själv som tvingas sova ensam ännu en natt. Det är inte lätt när man har vant sig vid någons lugna andetag och mysiga värme.