Jag åker till Flen framåt kvällen. Vi sa hejdå för en stund sedan. Vill inte vara needy men gnydde ändå som ett litet barn för jag vet att jag kommer sakna honom så mycket. Att sova ensam - att inte vara med honom - har blivit nästan det värsta jag vet. Känner för att fälla en och annan tår; har aldrig velat vara på två platser samtidigt såsom jag vill vara det nu. Tur att det sista jag sa till honom gav mig hans största, finaste leende till svar. Det gör det hela lite lättare. Men bara lite.

Flyttar i juli. Ska bo med Tilda. Det kommer bli så fint. Och kanske flyttar han till denna sida av stan dessutom. Jag håller tummarna. Nu måste jag fortsätta packa. Att det ska vara så svårt. Och det känns alltid som att man glömt något. Nåväl, jag har jordgubbar som tröst.