AnnGs bild från valborg. Precis sådär är det för mig nuförtiden. Jag blundar och tackar de krafter som bestämmer hur världen ska vara (om nu ens något bestäms i förväg av några slags krafter), för hur galet fantastiskt är det inte att jag får vara såhär lycklig? Han där, det är en människa som värmer min själ med varje andetag. Jag talar i klyschor för det mesta, det vet jag. Men hur ska jag annars beskriva det? För jag vill försöka beskriva. Berätta hur mycket jag uppskattar det här så att alla vet att jag aldrig tänker ta det för givet att han är min. Ja, ibland är jag tvärtom så rädd för att allt ska visa vara en dröm att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Jag behövde kärlek så himla mycket. Någon som ser bara mig i en folksamling. Någon som drömmer om mig lika mycket som jag drömmer om honom. Någon som tittar på mig på det där magiska sättet som får fjärilar att dansa och huvudet att fyllas av suddiga moln. Någon som är som en bror på det vänskapliga planet, som känner mig utan och innan och som jag delar nästan allt med, men som samtidigt får mitt hjärta att sjunga på ett sätt som är så långt ifrån bror-syster som det kan vara.

Jag behövde (behöver!!) honom så mycket och jag vägrade länge att inse det. Vem var jag att vara kär i? Varför skulle han tycka det var värt att lämna någon annan - att offra så mycket - för mig? Allt var så långt ifrån troligt och logiskt tyckte jag.

Men till slut blev han (oundvikligt?) så mycket mer än "bara" en av mina bästa vänner. Han öppnade sitt hjärta och jag vågade dyka ner i det. Länge fick jag inte tänka på honom på det där sättet och nu kan jag inte sluta. Jag får tänka på honom med kärlek precis så mycket som jag vill och orkar och kan. Fattar ni hur bra det känns?! Halle-freakin'-lujah!