vet inte om det är nyttigt eller destruktivt för mig att vara ensam. jag har blivit så beroende av någon annan att det känns bra att få lite egentid max en dag; därefter känns det som att vara fängslad tillsammans med sina egna dumma tankar. jag håller mig sysselsatt med sommarkurs och pussel och vänner-marathon och solig sommarluft, men ibland hjälper det inte. 

och sen det där med hur jag känner inför att kim är borta ungefär varannan vecka. jag vet att många par är isär betydligt mer, men jag kan bara utgå från mig själv och jag känner verkligen... det här är inget för mig. men så kan jag plötsligt överraska mig själv med att hantera det bra - som idag till exempel. vi sa hej då och jag var inte bitter på världen på samma sätt som jag brukar vara. kanske berodde det på att jag inte somnade ledsen igår utan trygg och varm, och när jag vaknade på morgonen kunde jag leva för stunden i vetskapen om att han faktiskt var där just då. hoppas jag fortsätter ta vara på ögonblick istället för att älta dåtid eller oroa mig för framtiden.

idag störtade en fågel rakt in i vardagsrummets fönsterruta. jag blev livrädd och tänkte för en sekund att någon kastat en snöboll på rutan, men insåg sen... ja, fel årstid. en liten tuss fjädrar sitter fortfarande kvar. som tur är såg jag fågeln flyga iväg efter olyckan och sätta sig i ett buskage. och när jag en stund senare tittade ut på balkongen satt samma fågel på balkongräcket! det måste ha varit den, för den såg väldigt tilltufsad ut. vi stirrade på varandra en längre stund innan den flög iväg. ganska fint på nåt vis - som om fågeln visste att jag hade oroat mig för den och sen kom tillbaka för att visa att den var okej. haha vad töntig jag känner mig! det är nog mer troligt att fågeln tror att jag har stulit dess lägenhet, eller nåt.