det gick ju inte så bra i måndags, men det försöker jag glömma. dock vill jag dröja vid den här mikael lustig-grejen som cirkulerar på nätet. #hållenstolpe. herregud, jag är inte så torr att jag inte förstår humorn. faktum är att bilderna är jätteroliga. och vi har all anledning att vara besvikna. det jag motsätter mig är bara det där när man skyller allt på en person (och så fascineras jag av att vi svenskar, däribland såklart jag själv, aldrig till slut förlikar oss med att det gått dåligt, utan måste ha nåt att vara sura över länge, länge). och nej, jag har inte tagit det där jätteseriöst (twitter-/tumblrtrender känns inte som något att hetsa upp sig över), utan detta är mer en tanke som växt fram när jag sett folkets reaktioner i olika sportsammanhang. visst - precis som under hockey-vm - var det i princip en persons misstag som ledde till ett mål för motståndarlaget, men faktum är att det är laget som helhet (det vill säga alla spelare) som måste spela betydligt bättre för att vi ska kunna ta oss vidare. när ukraina gjorde 2-1 borde sverige ha kunnat slå tillbaka. men det var väl nåt missförstånd gällande taktiken, eller premiärnerver, eller hjärnsläpp, eller så har vi inget att sätta emot. vad vet jag. och det är ju lätt att vara efterklok. nu hoppas jag bara att det går bättre på fredag. och åker vi ut så får man blicka framåt mot olympiska spelen.

annars har jag blivit ompysslad av den finaste unge man jag nånsin mött. vi har ätit choklad, druckit trocadero och sett en sprakig vhs-version av troja på min lilla, lilla tv (jag blev som alltid snyftig när hector dog). vi har diskuterat i sömnen som vanligt. glömt att äta frukost. sett extramaterialet till sagan om ringen. sen cyklade han iväg och jag lyssnade på ljudbok i solen och hamnade sedan i sängen framför fotboll och lite slöplugg.

och det här är så himla fint. får mig att tro att jag kanske också skulle kunna gå vidare. jag vill vara en sån som tar kärleken på för stort allvar för då känner jag att det vi har, det lever varje sekund. men jag bävar inför hur jag skulle reagera om det tog slut. dock: hoppfullheten. till slut skulle det kanske inte göra ont.