han och jag, vi har precis samma humor. vi skrattar hela tiden. åt sådant som andra gör. åt varandra, och åt den egna galenskapen när vi hittar på tokigheter tillsammans. nu var det en vecka sedan jag fick skratta på det där viset. det känns så himla onödigt.

nåt annat som är onödigt är att jag slösar bort tid på att sakna honom. det jag menar är: han kommer ju inte dyka upp här i flen bara för att jag ständigt tänker på honom och hur mycket jag saknar'n vilket innebär att jag borde fokusera min energi på annat, såsom familj och vänner som befinner sig på nära avstånd. å andra sidan är energin ändå inte på topp just nu på grund av en förkylning som varken vill visa sig helt eller försvinna. feberkänningar, huvudvärk, illamående, halsont, trötthet - men sen händer det liksom inget mer. det är frustrerande att inte orka göra roliga saker med vänner när man har chansen, till exempel. men jag får nog bara rycka upp mig.

jag hoppas jag mår bättre snart och att vädret håller sig till att presentera sol så att jag orkar och har möjligheten att hitta på roliga sommarsaker. vill inte bara plugga bort besöket i hemstaden medan regnet smattrar mot fönstren, vill inte hinna tänka på att hjärtat längtar samtidigt som det känns töntigt att jag ältar denna saknad så mycket eftersom vi får ses om mindre än två veckor.