jag har så himla höga krav på mig själv. när jag begår ett misstag eller gör bort mig, då ältar jag det länge, länge. det handlar om att jag oroar mig över vad folk ska tro om mig. men det handlar också om att jag börjar ifrågasätta den jag hoppas att jag är, åtminstone när jag tycker att den jag plötsligt verkar vara inte alls stämmer överens med den jag vill vara. jag är en känslomänniska som ofta reagerar snabbt och starkt på saker, ja. och jag blir lätt arg och ledsen när jag tycker att någon beter sig illa. men nej, jag gillar inte att prata illa om andra (man kan nog till och med slå till med att jag hatar det) och jag anstränger mig till det yttersta för att om jag någon gång gör det, så ska det i stort handla om hur människor behandlar varandra - att någon behandlat någon annan illa och så vidare.

jag tänker hålla fast vid just det kravet på mig själv, att vara den mest sympatiska människa jag kan vara. men jag skulle vilja lära mig att släppa på oron gällande vad andra kanske tror eller tycker om mig. det som betyder något är i slutändan att mina närmaste och jag själv vet vem jag är, och att jag inte gör sådant som gör just de närmaste eller mig själv besvikna.

en annan sak jag gärna vill ska ändras är den känsla som följt mig sedan början på tonåren, eller kanske dök den upp ännu tidigare; jag vill inte synas-känslan. dåligt självförtroende är väl en annan beskrivning. visst har det studsat upp och ner genom åren. och så starkt som det varit sedan kim och jag blev kära i varandra, så har det aldrig varit tidigare (det hjälper ganska mycket att ha någon som säger att han tycker om sådant hos en själv som ingen tidigare sagt att man tyckt om). men det är fortfarande mycket som måste till för att jag ska vara lugn i själen. för det duger inte att jag vill gömma mig varje gång jag kliver in i ett rum fyllt med människor. att min kroppshållning borde vara olaglig. att jag inte vågar le med tänderna när jag fotas. att jag inte riktigt tror på mig själv gällande skolan och framtida yrkesbana. det finns nog ingen annan än jag själv som kan ändra på det här, men jag vet inte hur jag ska börja. en dag ordnar det sig kanske av sig själv - dock misstänker jag att det krävs att jag inte oroar mig eller ältar på samma sätt som nu, att jag helt enkelt lär mig att tänka annorlunda.