Vilade mig en stund under en utekväll och kom då plötsligt att tänka på den gång då någon inför en fest bad mig att låtsas att jag har bra självförtroende; att vara mitt "bästa jag" eftersom jag inte skulle känna så många sedan innan som vet hur blyg jag kan vara annars. Det var säkert inte illa menat, men jag tog ändå illa vid mig på nåt vis. Jag ska väl kunna vara precis den jag är och ändå accepteras i sociala sammanhang? Och det hjälper inte att någon ber en att anamma ett självförtroende, så länge man inte känner att man kan ta till sig det på riktigt. Dessutom: trots att jag har dåligt självförtroende och i många sammanhang underskattar mig själv, tror jag att jag har något viktigare som väger upp, nämligen stark integritet. Jag är säker i mina värderingar och är noga med att ingen får trampa på mig.

 

På tal om integriteten. Just som jag satt där och reflekterade såg jag i ögonvrån hur någon sökte sig närmare. Han frågar om jag är där ensam. Jag pekar mot dansgolvet där min pojkvän dansar med sin kompis och förklarar att nej, det är jag inte. Tycker jag var väldigt tydlig med detta. Och även om jag hade sagt att jag var där själv, hade följande varit lika oacceptabelt i mina ögon. Dessutom godtar jag inte fylla som ursäkt.

Plötsligt börjar han smeka mig över ryggen. Med snabba drag, som om han tror att det gör det hela helt normalt. Han för in handen i håret på mig och stryker det bakåt, rufsar om det. Jag stelnar till och på grund av chocken blir jag som handlingsförlamad om man ser till hur jag borde reagerat; kan inte frammana ett "Nej", kan inte flytta mig eller skrika argt åt honom. Istället får jag fram ett ansträngt leende, som om en del av mig tror att det på nåt vis ska få honom att fatta att detta är helt oacceptabelt. Tittar mot dansgolvet och Kim för att skapa distans till vad som just pågår. Att jag inte springer till tryggheten är för att jag trots allt vill klara mig själv; för att det delvis handlar om min ilska över att jag som ensam tjej är utsatt på ett sånt ställe, och för att jag blir så jävla arg.

 

Han slutar ta på mig, men bara för att sträcka fram handen och presentera sig. Jag skakar hans hand, återigen för att en del av mig tror att det ska få honom att lägga av. Men nej, han stryker mig över ryggen och håret igen. Efter en kort stund kommer Kim och hans vän glatt skuttandes, men istället för att stanna kvar och berätta vad denne socialt dysfunktionelle kille gjort rusar jag mot utgången. Först när vi satt oss vid uteserveringen berättar jag, och vi går tillbaka in för att de vill skälla på killen. Säga åt vakterna att kasta ut honom. Men vi hittade honom aldrig. Han måste ha flytt när han kom på att det inte finns en enda människa som tycker att man beter sig sådär. Eller så letade han upp nästa person att tafsa på...

Även i efterhand är jag så fruktansvärt äcklad. Det handlar inte i huvudsak om VAD han gjorde (men visst vill jag raka av mig håret för att han rörde vid det), mer om ATT han gjorde så överhuvudtaget. Att han brukar nån slags makt över mig genom att klampa in på min personliga sfär. Att han tog på min kropp utan tillåtelse. Vad får denne främling att tro att han får inkräkta så på min person?

Men han tog mig inte på brösten eller könet, så då är det väl okej.

Fy fan.