situationen med knotter har blivit aningen sämre och är fortfarande ett mysterium. halsen är nu full och ett antal prickar har bosatt sig på insidan av båda armarna. blir helt galen (och ganska rädd, om jag ska vara ärlig) av att inte veta vad det här är. soleksem/sminkrester på hud som utsatts för solsken? stress? virus som ger sig till känna? överkänslighet/allergi av något slag? jag har ingen aning!! kan heller inte få reda på något förrän tidigast måndag. vårdcentralen har inte öppet på helgen (dummaste jävla grejen på länge - ska det vara så svårt att anställa tillräckligt mycket personal som kan jobba skift och därmed ta hand om sjuka människor även på lördagar och söndagar?) och jag är inte akut sjuk så att jag skulle kunna besöka akademiskas akutavdelning. jag försökte boka tid till vårdcentralen igår men de har problem med sin telefonserver så man kom inte fram. jäkla idiotisk röra alltihop. man ska uppenbarligen se till att inte vara drabbad av nån skit framåt veckosluten!

känner mig så äcklig fast jag egentligen vet att så inte är fallet. det syns i princip bara om man vet att det är där. men det är jobbigt att inte kunna dölja det. spontant vill jag sminka över det men det är ju det sista jag borde göra. BAJS.

för att muntra upp mig själv blev jag madeleinehelena på instagram (vet inte om jag egentligen blev mer tillfreds med livet av enbart detta, men men). ja, instagram har nämligen kommit till android, vilket jag upptäckte ikväll. yaaay! nu ska jag försöka att fota mer med min telefon.

idag hade jag tänkt ta det lugnt, göra ingenting och vara tillfreds med det. har det verkligen slappt i skolan nu, och det beror mycket på att jag redan läst dracula som vi diskuterat på ett seminarium och ska diskutera även på nästa. jag hade ätit min frukost och hann tänka "vilken skön och avslappnad dag detta kommer vara" innan jag passerade spegeln, stannade till och backade tillbaka. vad är det där? knottror på kinden. började känna mig fram och upptäckte att jag var knottrig i princip över hela ansiktet och litegrann ner på halsen. en iskall sten trillade från hjärnan nånstans rakt ner i min mage. jag blir alltid helt hispig och galen när jag drabbas av någon mystisk åkomma. är nog lite av en hyponkondriker; tror alltid det värsta. i paniken kastade jag på en massa hudlotion innan jag plötsligt tänkte att jag kanske inte skulle ha gjort det när jag inte vet vad det är för något jag drabbats av. vankade av och an i den tomma lägenheten (tilda hade precis begett sig till skolan) och försökte lugna ner mig själv. började googla lite om vad det kunde vara och blev lite lugnare av att det nog inte var vägglössbett eller nån ovanlig, allvarig hudsjukdom. det kliar inte och knottrorna syns bara om man noga tittar efter. lite senare smsade jag mamma och hon tror att det är någon form av allergi, kanske en reaktion på solljus. men varför är det bara mitt ansikte som ballat ur, och ingen annan del av kroppen?

efter att ha funderat under kvällen och till slut blivit bedömd av tilda landade slutsatsen på stressreaktion. när jag tänker tillbaka minns jag svagt att jag till och med upplevt något liknande förr. det brukar ju bli så att man blir sjuk när man får slappna av för en stund och jag antar att mitt ansikte nu passar på att förklara att jag nog inte mått så bra en tid. och även när jag slappnar av är det alltid nånting som gnager litegrann. själsstressen. om jag känner efter så ligger den ständigt där och lurar. jag pressar mig själv så hårt, samtidigt som jag knappt har någon tro på mina egna förmågor. och jag oroar mig inför framtiden, det där med att inte veta vad jag vill göra.

nåväl, hoppas att mitt ansikte mår bättre imorgon. skulle gärna slippa uppsöka läkare och samtidigt inte längre oroa mig över att det kanske faktiskt är något att ta på allvar.

skitväder. snubblade ner på stan för att köpa en present till en vän, och för att muntra upp mig själv (jag blir så deppig när vädret sviker) gick jag även till H&M och hittade där till min stora lycka shortsen jag förälskade mig i när jag såg dem på bild för en månad sedan. vilken tur för mig att de hade dem i just den allra minsta storleken (som jag måste ha på grund av min lilla rumpa)! därtill är jag extra glad att skärpet är så fint, för då kan jag använda det även som midjeskärp till andra plagg.

jag älskar mint.

 

Inte för att rubriken har så jättemycket att göra med detta inläggs innehåll, förutom att den mixar Harry Potter med Star Wars, Lord of the Rings och X-men. Här är den fantastiska bilden jag refererade till.

Det jag egentligen ville säga är att jag nog aldrig stött på en mysigare sida än pottermore.com (vilken jag väntat en evighet på färdigställandet av) och det var längesen jag blev så mysigt underhållen och barnsligt glad som när jag började utforska sidan; Pottergalen som jag ju är. Jag heter OakRiver21337, hoppas vi ses på Hogwarts, hihi.

Men nu måste jag nog börja skriva på en uppgift som ska in imorgon. Ack vad det tar emot att vara vuxen ikväll.

Det är kul att kunna variera sig lite när man, som jag, ofta hamnar i perioder då håret vägrar bete sig. Så idag har jag för första gången ett rosettspänne i håret som jag köpte på Indiskas rea i vintras. Och igår hittade jag den blå tröjan för hundra kronor på H&M. Nu ska jag äta paj med pojkvän och hans väninna, tjoho.

spelkväll i fredags med pojkvänsmys som avslut. pizzatest och 04-släpp på Norrlands igår. idag tar det emot att skriva 300 ord pjäsanalys. är nog väldigt skoltrött. i veckan måste jag komma ihåg att skriva diverse personliga brev att skicka tillsammans med CV till olika ställen gällande sommarjobb. vet inte om jag orkar anstränga mig mer på sommarjobbsfronten sen. vill helst jobba och inte läsa sommarkurs, men får se hur det blir. tur att jag har en hel del pengar sparat så jag skulle klara mig utan båda delarna, men det är just "klara mig" jag stör mig på. vill inte bara klara mig, jag vill ha pengar att röra mig med så att jag till exempel kan resa nånstans i sommar. åh.

I detta nu har jag precis skickat in en skrivuppgift och funderar på vad jag ska lägga till i en annan innan också den ska inlämnas. Fina Ted sjunger om hur han spionerar på en kvinna när hon badar naken och jag tänker att ja, jag håller med, det har nog varit en ganska härlig dag. Det var härligt att jogga i eftermiddagssol - fram tills dess att min energi tog slut och jag ville spy. Ja hör och häpna, jag har till slut börjat jogga! Idag var andra passet denna vecka. Kände att det var dags nu. Det är farligt för hjärtat att vara överviktig, men det är inte direkt bättre att vara 22 år och väga 43 kilo. Och jag kan ju inte äta massa skräpmat för att på så sätt gå upp i vikt, nä, muskler får det bli. Plus att man faktiskt tycker om sig själv efter att man varit duktig och rört på sig. Och min kropp och mitt hjärta tycker nog bättre om mig nu också. Den är liksom inte till för att ligga still eller vara energilös och svag.

mörkret och de sena kvällstimmarna bjuder hjärnan till dans med dumma tankar. jag förminskar mig själv. förringar min egen betydelse i den här världen, bland dem jag tycker om - de som betyder så mycket för mig. rädslan tvingar sig på. du är lätt att lämna och om du lämnas så faller du samman och blir till ingenting. jag har nog lagt mycket av mitt liv i händerna på en annan person och är rädd att allt det jag lagt där skulle försvinna om han gick ur mitt liv. samtidigt antar jag att man kan gå vidare. vet bara inte om just jag är stark nog att kämpa i jobbiga stunder.

det är så dumt; inget har hänt, allt är bra. men jag är bara så rädd. jag klarar inte att det kanske tar slut en dag, att kärleken är borta, att få en kniv i bröstet, att stirra i taket och inte kunna se en ljus framtid. jag vill inte dit, aldrig. vill inte försonas med tanken på att jag ändå måste vara beredd.

hur många gånger har jag inte ältat detta? varför kan jag inte leva i stunden och njuta? jag har ett sådant idiotiskt hjärta som kräver att jag ska älta dåtid (till och med sådant jag sagt tidigare under dagen, som gjort att jag känt mig korkad eller osmidig) och frukta framtid.

ibland har jag kvällar och nätter som dessa. jag känner mig som tredje hjulet i kontrast till allt. som att min existens är i vägen. egentligen borde jag veta att det inte är så. jag ska inte behöva bekräftelse hela tiden.

nu blev det ett sådant trist inlägg fyllt av knasiga tankar att jag måste avsluta med nåt trevligt. hmm...jag är ledig från skolan imorgon. skönt med sovmorgon. jag ska äta fruktsallad till frukost, har jag bestämt. gott. god natt.

om jag låtsades som ingenting, som om jag inte sett den, då skulle den där finnen försvinna. det är jag säker på. jag har inte kunnat ignorera den dock, utan smetat på nåt täckstift som ska torka ut den. nehe, då blir den bara värre!

och det var historien om min finne.

något annat jag tänker på just nu är att jag fotar alldeles för lite. jag har en kamera, men den glömmer jag alltid i min byrå. kamerafunktionen på telefonen är ingen höjdare, men jag känner ändå att jag vill dokumentera mer av min vardag och då är den enklast att utnyttja. kanske skulle dokumentationen inspirera mig till att vara lite gladare, att uppskatta saker lite mer. se på mitt liv i bildform, reflektera lite. som det är nu är jag väldigt koncentrerad på att uppskatta kärleken mellan två personer, mellan oss. att inte ta den för given, och så vidare. men kanske tar jag allt annat fint i mitt liv för givet medan jag kämpar för att inte ta just honom för given? eller jag vet inte. får för mig att man inte kan anstränga sig för andras skull hela tiden, att det är lite människans sätt att vara. måste inte-tänka på saker ibland för att inte gå sönder. leva lite i sin egen värld. och det gör ju faktiskt alla andra. jag borde inte ha så dåligt samvete som jag har. nåväl, det jag ville komma till är att jag såklart uppskattar mina fina vänner och familjen så himlans mycket, trots att jag säger det för sällan och kanske fortfarande går upp väldigt mycket i det jag kastades in i för snart ett år sedan (ett år hörrni!!!!) och ibland inte ägnar tillräcklig tid till alla andra jag tycker om.

förresten saknar jag min katt så mycket idag att det gör ont. hon må vråla och söndra saliv om vartannat, men hon är min bebis som alltid tittar på mig med behövande och kärleksfulla ögon och jag önskar att jag kunde ha henne här hos mig.

har lite panik. 

vill gärna sommarjobba med något som inte ger mig ångest inför varje pass. var ska jag söka jobb? måste väl börja söka nu. bajs bajs. jobbar jag i uppsala får jag inte träffa familjen så ofta, men jobbar jag i flen är det kim som prioriteras bort...

vad ska jag läsa i höst? vet inte om jag orkar master just då, men tror det vore bra att läsa en sådan. om jag väntar med master, vad ska jag läsa istället?

var ska jag bo när tilda (och jag) slutat plugga? har jag ens tillräckliga köpoäng för en lägenhet i uppsala? var ska jag ta vägen om inte uppsala?

i söndags fick familjen ett nytillskott i form av lille Mille. han är pytteliten, har taniga armar och ser ut som en söt gammal gubbe i miniatyr. han var inte menad att födas förrän i april men det fanns visst en outgrundlig plan som skulle följas, så ut i världen kom han, åtta veckor för tidigt. hjärta och mage känns lättare av att veta att han klarade det fint, men jag kommer inte ha lugnat mig ordentligt förrän jag får se bebis med egna ögon, sniffa på honom och krama om hans fina mamma, tillika min fina syster.

annars händer inget direkt spännande utöver studier, förutom att jag var på visit hos Amanda i helgen som var. mycket trevligt! besökte Fotografiska, vandrade genom stan, åt god mat, såg melodifestival, film och På spåret, jag fick besök av förkylning och feber --> zombie, vi gick i second hand-affärer, frös nästan ihjäl och mötte Daniel Adams-Ray på en random gata.

min pojkvän har varit förkyld i två omgångar och lyckades alltså smitta mig den andra gången. tur i oturen ändå att jag inte ligger utslagen i hög feber eller så. men snuva och sprängfärdigt huvud kan jag klara mig utan, särskilt eftersom jag ska vara i skolan varje dag denna vecka. och vad är grejen med att jag gråter var femte minut (för att nånting trycker på tårkanalerna eller nåt)? samtidigt tänker jag inte gnälla mer för det kunde vara så mycket värre och jag har ett fint liv i övrigt, och så vidare.

om en vecka är det alla hjärtans dag. jag är cynisk och tycker det är en fjantdag. brukar gnälla över att folk gör en sådan märkvärdig grej av det. och det är ju inte ALLA hjärtans dag. den uppmärksammar indirekt alla som är ensamma, och de som är ensamma för att de vill vara det sammankopplas oundvikligen med de ofrivilliga och måste på nåt vis försvara sig. jag har i alla fall känt så förr, en slags press att argumentera varför det är (mer än) okej att vara singel. jag har väl aldrig trivts till fullo med singellivet, men hellre singel än att vara tillsammans med vem som helst bara för att man "borde" hitta någon.

men så är jag romantiker också och det har ändå lett till att vi bestämt att vi ska gå på bio, han och jag. antar att jag är något motsägelsefull. å andra sidan har jag aldrig fått uppleva alla hjärtans dag tillsammans med någon som får mitt hjärta att skutta och stanna om vartannat. dock kommer jag inte låta det bli en sliskromantisk dag, och jag tänker förbli cynisk även efter den fjortonde. haha.

idag går jag sönder litegrann. oron. men allt kommer bli bra.

min pojkvän är bekväm av sig (det vill säga ganska lat, som jag), har dåliga matvanor (som jag, fast till och med ännu värre). samtidigt som han sitter stilla för det mesta har han muskler och en slimmad kropp (något jag inte direkt ser som något negativt höhöhohohähä). och han är en sån jädrans hurtbulle när han vill vara det (en egenskap vi tyvärr inte verkar dela, och det handlar väl om inställning). han joggar som en antilop när andan faller på. det närmaste jag kom ett nyårslöfte var kombinationen att försöka förbättra både mina och hans matvanor + börja jogga med honom. men jag vågar inte jogga med honom. det tar stopp i hjärnan när jag tänker på att han ska behöva stanna var hundrade meter bara för att jag måste pausa hela tiden. funderar på om jag ska ägna mental energi åt att försöka motivera mig själv till att först jogga på egen hand tills jag nått en viss grad av uthållighet. men var finner och hämtar man sådan motivation?

när vi kommer hem för fulla är jag ännu känsligare än vanligt och han blir grinig och okänslig. men morgonen efter skrattar vi åt oss själva och kramas. och precis när jag är som mest orolig och lite nere vänder det tack vare honom. när vi lägger oss skapligt för att jag ska upp tidigt somnar vi ändå inte förrän timmar senare eftersom vi har för mycket att fnittra åt och för att vi förundras över len och varm hud. och det känns som att något har lossnat den senaste veckan och jag får höra mer än förut. får svar på frågor jag bär på men som jag inte yttrat högt. kanske har han insett något. hur som helst så uppskattar jag honom så himla mycket och kan fortfarande inte fatta hur någon så fin kunde bli min.

snart, snart kan jag glömma den där c-uppsatsen för gott. fick ett starkt G och när jag läser förklaringen förstår jag precis varför, vilket gör mig lite bitter. men om ett tag kommer jag förhoppningsvis vara stolt. och nu har vårens kurs i engelska inletts. trots att det är en a-kurs kommer det bli mycket att göra - och ovant att gå i skolan så ofta. jag hade behövt ett riktigt lov och mer än endast två helt lediga, uppsatsångestfria dagar innan dess för att må helt bra inombords, men det är bara att bita ihop.

vill att de jag tycker om ska få vara glada hela tiden. eller åtminstone tillfreds med tillvaron. inte oroa sig, vara deppiga, se ner på sig själva. (jag vet att det är precis sådär jag är lite då och då, men jag räknas inte för jag har inget verkligt att vara ledsen över.)

när någon nära mig är ledsen skär det i mig som av tusen knivar. en sten bygger bo i min mage. hjärtat bankar ständigt i ultraspeed. det finns inget jag kan göra ibland. jag hatar när det inte finns något jag kan göra. när det knappt finns något att säga som på allvar kan lätta tyngden på deras axlar.

♥

nyårsafton var jättebra. fina johanna på besök. vi gjorde potatisgratäng och kladdkaka med ett lager vit choklad och jordgubbsströssel. till det den rökta fläskfilén jag fått av mamma. jag och min pojkvän drack cosmo och jag var sämst på sällskapsspel. sedan gick vi på korridorsfest och jag fick kyssa honom vid tolvslaget medan stjärnor, lyktor och fyrverkerier trängdes på himlen.

men på nyårsdagen när johanna hade åkt hem och jag var ensam med en massiv mängd disk (åh jag hatar att diska!) och en lätt bakfylla trillade jag ner i nåt slags svart hål. ville inte vara ensam hemma, visste att jag inte skulle stå ut. på darrande ben klev jag på bussen hem till kim och medan vi senare fnissade som mest åt något internskämt brast dammen. mitt i ett skratt började tårarna rinna och vägrade länge att sluta trots att han höll om mig och tröstade mig som bara han kan. vet fortfarande inte helt säkert varför jag var så ledsen, men misstänker att det är skol-/uppsatsstress eftersom en del av den där känslan har stannat kvar sen dess. hoppas att den försvinner när uppsatsen är inskickad (imorgon) och opponeringen är gjord (den 13e).

trots att min uppsats inte är helt klar har jag valt att ta ledigt idag. har fått uppmuntrande kommentarer från både en fin vän och min handledare. det känns lite bättre tack vare det. men jag har fortfarande inte lärt mig att tycka att det jag själv gör är bra.

Fem händelser som varit bra det här året: 1. Jag blev kär. PÅ RIKTIGT. I någon som blev kär i mig på riktigt. Det var inte bra - det var och är det bästa som hänt mig i år och alla andra år. 2. Jag lämnade korridorslivet bakom mig och fick flytta ihop med Tilda som är en fin vän och som lagar god mat. 3. Såg Robyn live. 4. Fick reda på att Maria ska få en till son i april. 5. Alla möten med och fina återseenden av vänner och familj.
Fem händelser som varit sämst det här året: 1. Min bristande studiemotivation. Den försvann liksom under hösten. 2. Att jag inte hittat praktikplats till våren. Inte för att jag ansträngt mig så mycket. Och jag är ändå sugen på att läsa engelska, vilket jag ska göra just i vår. 3. Att mina pengar tycks gå åt trots att jag är bra på att spara. 4. Någon blev sjuk (men verkar som tur är må bra nu). 5. Att någon blev ledsen samtidigt som jag blev lycklig.
Vad har du lärt dig i år? En hel del om litteraturvetenskap och retorik. Att jag klarar att få bra betyg trots att jag saknar motivation och ork. En hel del om mig själv. Ja, framför allt det sistnämnda faktiskt. Till exempel vet jag nu hur jag fungerar i ett förhållande (läs: i ett förhållande med precis rätt person). Att jag klarar det utan att vara knäpp och förstöra.
Blev året som du har tänkt dig? Jag hade nog trott att jag skulle fortsätta vara ensam och ledsen men så ville han plötsligt vara med mig. I övrigt har det nog inte varit ett så annorlunda år mot tidigare år. Man mognar ju lite hela tiden såklart så skillnad mot förr har det väl trots allt varit.
Vilka kläder har du använt mest? Någon av mina klänningar skulle jag tro. Har ett par med blommor som jag växlat mycket mellan. Klänningar är något av det bästa jag vet.

P.S. Nästa gång jag känner att det är dags att förändra hårfärgen ska jag bli blond. Det ni. Nej, inte superblond men något liknande den färg jag hade fram tills jag var en sisådär tolv år. För jag läste nånstans att om man någon gång har haft naturligt ljust hår så kan man ha det igen. Det känns som ett ganska stort steg och jag är nog lite rädd. Så det lär bli framåt sommaren, eller åtminstone inte innan våren, så att jag hinner vänja mig vid tanken. Det lite dumma är den förmodade råttfärgade utväxten och det faktum att en blekning nog inte direkt är det mina torra längder behöver. Men jag vill vara ljus i håret till sommaren. Sådetså.

The Twilight saga-filmerna, särskilt den senaste, är lite för klyschiga för att jag ska tycka att de är bättre än underhållande. Å andra sidan är det ibland - för att inte säga ganska ofta - härligt att se filmer som snarare är visuellt underhållande och erbjuder dramatik än de filmer som är tunga och flertydiga. Något som jag dock alltid gillat (jaja, förutom det att de manliga huvudkaraktärerna är rara personer) är soundtracken. Det är alltid fina artister som bidrar med låtar och det senaste albumet är inget undantag. Så himla bra!

Förresten vill jag utveckla min förklaring till varför jag numera har ganska svårt för Twilight-serien. När jag läste böckerna för ett antal år sedan tyckte jag att handlingen var fin och jag uppskattade romantiken och skildringen av hur svårt det är att välja mellan det som hjärtat valt (den skrämmande odödligheten) och det som hjärtat kanske borde ha valt (den trygga dödligheten). Sedan dess har det dock överskuggats av den enorma hysterin kring fenomenet Twilight. Jag tycker det är synd på nåt sätt - bland annat är det trist hur det objektifieras kring framför allt Pattinson/Edward och Lautner/Jacob. Vill inte framstå som en hycklare här (jag säger bara: Orlando Bloom). Visst är det fint att visa uppskattning för skådespelarinsatser och visst ska man få drömma om den där gentlemannavampyren och varulven med gigantisk bröstkorg för det hör liksom till tonåren att få drömma om sånt. Det jag menar är mest det att det blir för mycket för mig; att alla skrikande, besatta, mer eller mindre unga fans litegrann förstör mina möjligheter till att uppskatta både böckerna och filmerna. Och sen är hela mormongrejen ganska obehaglig, men å andra sidan - letar man så kan man finna mindre trevliga saker även i exempelvis Narnia (hela kristna budskaps-grejen är ju en aning trist) och Harry Potter (som jag ju avgudar, men där man likväl kan finna en och annan brist).

Jaha, ja det var väl vad jag hade att säga för tillfället. Kul att jag inte skrivit inlägg på länge för att sedan plötsligt känna mig manad att argumentera för min syn på fenomenet Twilight. Haha!

Yay! Jag har äntligen bestämt mig för en telefon och det blev denna. Håll gärna tummarna för att den ska vara snäll mot mig. Nu får jag vänta med spänning i ett par dagar innan den anländer.